Vackert är människoöden

Vi läser ofta om människoöden där huvudpersonen på något sätt är spännande. En biografi om någon som rest mycket, eller umgåtts med spännande personer, eller gjort annorlunda saker. En berömd person vars biografi blir bestseller. Vi läser om denna person inte bara för att imponeras av allt denne fantastiske person gjort, utan också för att drömma oss bort. Om scenarier där vi är huvudpersonen. Där vi själva gör lika imponerande stordåd som huvudpersonen i boken.

Det kan många gånger vara vackert men hur mycket är sanning? Hur mycket minns man och hur mycket ”fyller man på med”? Hjältar blir ofta hjältar på grund av tillfälligheter. En person som är på rätt plats vid rätt tid och får mycket uppmärksamhet. Media blir som galna hundar och reportrar ger sig ut på jakt för att bli den som får den där exklusiva intervjun och kan ställa sina mainstream-frågor om sådant som i sin tid är ”rätt” att fråga om. Vi blir bara mer och mer imponerade efter varje inslag och intervju vi ser…

Vackert är att lyssna på en person som levt i överflöd. Nej, jag menar inte överflöd i den mening att man haft mycket pengar, eller materiella ting. Nej, jag menar de som levt i överflöd av liv. De som gjort ”vanliga” saker men tagit sig tid att reflektera över det enkla och vackra. De som gärna berättar om erfarenheter och delar med sig av glädje. De som kan fånga vårt intresse genom berättelser direkt ur livet. Inget särskilt exotiskt och inget särdeles spännande, men som ändå gör oss oförmögna att lämna eller avbryta. När du sedan tänker tillbaka på ditt möte med denna människa kan du inte återberätta det för någon annan. För om du försöker låter det nästan tråkigt och ändå vill du dela med dig. Det slutar ofta med att du säger: – Det går liksom inte att förklara men när jag satt där var det så intressant och hon/han var ju så fantastisk att berätta.

Ofta har dessa personer lätt till skratt och även om de stundtals i sitt liv haft det svårt är de ändå positiva och utstrålar livsglädje. Ofta kommer också tårar. Som när denne berättar om sin livskamrat han/hon var gift med i så många år. Men lika snabbt kommer leendet tillbaka och tårarna viftas bort. Ofta med kommentaren: – Ja, vi hade det ändå bra.

Jag älskar människor som delar med sig av sig själv utan att förmana. Människor som ser ditt värde och inte fördömer andra. Människor som berättar om sig själv utan att utmana, eller överdriva. Människor som berättar om hur de är och inte hur de vill vara.

Visst är det vackert?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s