I livets slutskede…

När jag blir gammal hoppas jag att kunna se tillbaka på mitt liv och vara nöjd. Jag vill kunna glädjas över det jag gjort och inte känna någon bitterhet. Jag vill kunna skratta med mina barn och barnbarn och inte känna något hat. För om jag hatar något eller någon på ålderdomens kvist har jag misslyckats.

Som tjugotvååring sommarjobbade jag som väktare och var fredagar och lördagar stationerad på Sandvikens Sjukhus. Största delen av tiden fanns jag på akutmottagningen där det stundtals var riktigt stökigt. Det var främst berusade personer som betedde sig illa, eller sådär som berusade personer kan bete sig när alkoholen eller drogerna triggade ”dumnerven”. Jag fick dock inte bära batong, eftersom det behövdes ytterligare kurser för det. Jag hade ju bara grundutbildningen. Det var spännande och berikande då jag kände mig behövd av sjukhuspersonalen.

En annan del av jobbet bestod av att ”gå ronden”. Det gjorde jag två gånger varje kväll och hade alltid personsökare med mig om det skulle bli ”action” på akuten. Det var ett antal dörrar och fönster som skulle kontrolleras och ett antal streckkoder som skulle scannas. Jag gick också igenom kulvertarna där någon ibland tog sig in och ville sova när det var kallt ute. Då passerade jag bland annat bårhuset och funderade ganska ofta över slutstationen och döden.

Sista stationen var ålderdomshemmet. Här skulle jag kontrollera två dörrar att de var låsta då det hade hänt att någon av de boende förirrat sig ut. Men här fick jag också träffa ett antal äldre som ofta hejade glatt när jag kom. Det fanns också de som muttrade något om att polisen hade kommit, jag bar ju uniform. Det var då jag insåg just det att när du blir gammal är du antingen nöjd eller bitter. Det syntes tydligt i ansiktet vilka som var bittra och vilka som var nöjda. En del verkade besviken över det faktum att de hamnat där de hamnat, eller att de var ensamma.

Det fanns en väldigt speciell man som passerat 90 år. Han kunde aldrig sluta prata! Jag minns att han tyckte min uniform var lite schabbig, inte alls lika snygg som den permissionsuniform han själv burit under kriget. – Jäklar vad jag fick ligga när jag hade den på mig! Sade han och skrattade. Jag fick aldrig klart för mig om det var första eller andra världskriget det handlade om, eller kanske båda? Där fanns också en kvinna som alltid kom ut från sitt rum när hon hörde att dörren öppnades. Jag blev lika sorgsen varje gång då hon såg så besviken ut, drog sådär bittert på mungiporna och viftade liksom uppgivet med handen.

Jag tänkte mycket på ålderdomen då och lovade mig själv att bli den där gamle mannen som alltid hade nära till ett skratt och åtminstone till synes var nöjd med sitt liv.

Man kan aldrig veta säkert hur man reagerar inför livets slutskede. Men jag önskar att vetenskapen löser gåtan med Demens och Alzheimer. Jag har varit bidragsgivare till Karolinska institutet sedan början av 90-talet tack vare en fantastisk kvinna som en dag ringde och frågade om jag kunde tänka mig att skänka en slant. Hon ringde många år och var alltid lika trevlig och glad. De sista två åren hon ringde märkte jag hur hon själv var drabbad och började upprepa sig. Sista gången tog 10-15 minuter innan någon i bakgrunden hjälpte henne att avsluta samtalet.

Jag blev alltid glad när hon ringde för hon hade en så fantastisk röst. Jag visste inte hur hon såg ut, men inbillade mig att hon var en parant dam med lite östermalmsutseende (om det nu finns ett sådant) och säkerligen själv jobbat som sjuksköterska.

Året efter ringde en annan dam och jag fortsatte att bidra till Alzheimerforskningen. Jag brukar tänka mig att hon är dotter till den paranta damen och fortsätter sin moders goda gärning. Hur som helst mår jag bra när hon ringer och känner starkt att jag bidrar till något gott.

Jag önskar att alla människor kan få ha sitt sinne, sina minnen och därigenom sin livs historia när de går in i livets slutskede…

Så även jag.

//patrik wiksten

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s