Några tankar kring tjejer och killar…

Jag älskar skillnaden på män och kvinnor. Jag älskar skillnaden hur vi löser problem och vad vi fokuserar på. Jag älskar spelet mellan man och kvinna och hur fantastiskt roligt vi kan ha genom att belysa skillnader. Vi är genetiskt och fysiskt olika det är fakta och inget vi behöver släta över…

En arbetsplats är så mycket mer berikande om det finns både kvinnor och män. Visst bildas det undergrupper, men det har också med intressen att göra inte bara kön. Och visst blir dessa undergrupper ibland en belastning för organisationen och en grund för utanförskap, men genom att jobba aktivt med gruppdynamik och rak och ärlig kommunikation går det att kringgå problem.

Tänk att Kicki, Bettan och Lotta sitter på fikapausen dag efter dag och diskuterar matlagning och bakning. Krille känner sig utanför då det inte ligger i hans intresse. Tänk om Krille då en dag överraskar och bjuder på hembakt. Och tänk att Pedda, Hasse och Perra bara sitter och dyrkar Zlatan vid kaffet och snackar sport. Det räcker med att Lina tittar på en match och säger ”Jag såg matchen igår” så är hon med. Det kanske är så att både Krille och Lina får en hånfull kommentar men det går att avväpna på många sätt. Jag är säker på att det ändå uppskattas, för vem dissar någon som visar intresse för det du är intresserad av?

Allt handlar till stor del om oss själva. Oavsett om du är kvinna eller man kan du bidra till gruppen på alla sätt, bara du bjuder på dig själv. Det är i min mening det viktigaste för fungerande kommunikation då det gör ”lära känna” processen kortare och du blir så mycket mer tillgänglig. Jag påstår inte att det är enkelt, eftersom det inte ligger i allas natur, men det är något man kan jobba med. Och bjuder man på sin självinsikt och kanske till och med berättar att man inte alltid har så lätt för att just bjuda på sig själv, ger det respekt och förståelse.

I ett grabbgäng kan dialogen stundtals uppfattas som hård och alldeles säkert ytlig. Det förekommer ofta verbala attacker och till och med personangrepp, men i en grupp som känner varandra är det oftast ironi där den som attackerar förväntar sig något lika hårt tillbaka. Allt med en hjärtlig ton och nära till skratt. I en fungerande grupp går alla till försvar om någon kliver över gränsen för vad som är ok.

Men i en grupp som inte fungerar är en sådan dialog vara fruktansvärd för den som inte önskar det.

Självklart finns det också ett spel bland tjejer även om min erfarenhet är att tonen oftast inte är lika hård, eller åtminstone annorlunda. Och självklart finns det risk även där för att vissa blir drabbade om inte ”gruppspärren” finns.

Det sociala spelet är något vi ser och deltar i varje dag vi går till jobbet eller träffar kompisar. Det är något som gör oss till människor och förhoppningsvis utvecklar oss. Det är en stor del av det som kallas ”livets skola”.

Men varför tas inte detta upp i grundskolan? Varför finns inte ”socialt samspel” eller ”kommunikation” med i schemat? Varför har man inte en ”kickoff” i skolan och jobbar aktivt med lära känna processen? Varför fylls dagstidningar med nya exempel på mobbning där rektorn tyvärr alldeles för ofta säger: – Vi haar inga probläm med måbbing på den här skolan. Vi jobbar aktivt mot måbbing och har nolltolerans.

Jamen det är väl inte så jävla konstigt? För det finns inget program i världen som fungerar om man inte förankrar det hos målgruppen… Det räcker inte att sätta upp planscher på väggarna med ord som ”respekt”, eller ”Vi är alla kompisar” om inte barnen vet vad ordet respekt innebär, eller har fått chansen aktivt att lära känna de andra… Jag säger inte någonstans i detta stycke att lärarna gör ett dåligt jobb, tvärtom min erfarenhet är att lärarna gör underverk med de verktyg de har och i många fall avvärjer katastrofer genom att just göra det förståeligt.

”Social kompetens” har länge varit och är fortfarande ett modeord. Så fort du söker jobb ska du helst ha med något om hur socialt kompetent du är i ditt CV. I HR-avdelningarnas utvecklingsprogram görs ofta bedömning av social kompetens när du har personalsamtal med chefen. Men hur blir du då socialt kompetent? – Jaa, det får man väl av livets skola? – Och sedan kan man ju gå sånnahärna personliga utvecklingskurser å så?

Jag är övertygad om att alla oavsett man eller kvinna skulle vinna mycket på att aktivt börja jobba med kommunikation och förståelse för gruppdynamik tidigt i livet. Hur du kan påverka hur de andra ser dig genom att bjuda på dig själv.

Jag vill se schemalagd skolundervisning i området där man till en början fokuserar på att lära känna varandra och förstå vad respekt innebär. Att man tidigt får tillgång till verktyg för att kunna bjuda på sig själv och se hur det påverkar förståelsen för dig som individ. Att börja utöka sin bekvämlighetszon och se hur självförtroendet växer. Att grupparbeten har en ledare som ser till att alla är med och får chans att säga sitt. Och att man i större omfattning får presentera resultat ståendes inför klassen vilket många tycker är jobbigt… Och att alla då som lyssnar förstår att Ella tycker att det är jobbigt genom att Ella helt enkelt börjar med att säga ”Jag tycker det är jobbigt att prata inför klass”. Det är OK att tycka att det är svårt och jobbigt, men att det ändå är skönt när man klarar det.

Om jag generaliserar lite hör man oftast att killar är mer skräniga än tjejer och tar för sig mer. Det är säkert också så att man som kille upptäcker att man har fysiska fördelar gentemot flickor och använder detta i någon form. Det kan jag direkt relatera till lönesamtal där jag är rädd för att detta slår igenom. Vi killar låter lite mer och tar för oss lite mer. Vilket jag tyvärr tror också visas i lönekuvertet. På kvinnodominerade arbetsplatser har man skränat för lite genom åren just för att kvinnor av tradition inte vill vara till besvär. Därav anledningen till att vi inte värdesätter vår förskolepersonal, eller sjuksköterskor genom att ge en vettig lön…

Istället för att vi sätter genuspedagoger på förskolan för att minska könsrollsintegreringen, varför inte blanda in barnen i debatten redan från början. Vi är olika men lika mycket värda! Varför inte värdesätta olikheterna men också spika att vårt värde i samhället inte har något att göra med vilket kön vi är… Nu säger inte jag att vi ska sitta på dagis och kritiskt granska reklam, utan att vi skall utarbeta ett fungerande program för skolan där våra barn får bättre verktyg för att hantera det som komma skall i arbetslivet. Verktyg för att själva lösa problemet med utanförskap och mobbing genom att bli varse om varför det händer och att vi alla har olika förutsättningar och intressen. Därigenom blir det lättare att ta in de där planscherna ”respekt” och ”vi är alla kompisar”.

Du löser problem genom att belysa det och förstå mekanismerna bakom. Du undviker problem genom att vara förberedd och medveten om vad som kan hända. Alla drar åt samma håll om alla förstår och ser fördelarna med att göra det. Det är inte OK att du som kvinna skall drabbas av orättvisor bara just för att du är kvinna. Det är inte OK att vi män låter det ske om vi tydligt ser att det sker… Och självklart vice versa…

Som förälder uppmuntrar jag alla att försöka få dina barn att prova sånt de inte uttrycker intresse för. Visa intresse för dina barn och visa att man kan göra saker även om man inte tycker det är superintressant…. Men låt tjejer få vara tjejer och killar få vara killar.

//patrik wiksten

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s